Arrende betyder att jord upplåts till nyttjande mot vederlag. Den definitionen står i 8 kap. 1 § jordabalken, och den är rakare än de flesta uppslagsverk gör den. Det som däremot nästan alltid blir fel är historien bakom ordet. Arrende är inlånat, det saknades helt i 1734 års lag, och det arrende vi menar i dag, ett enda rättsinstitut med fyra former, är drygt hundra år gammalt. Före 1907 fanns i stället flera skilda upplåtelseformer bredvid varandra, och det svenska samlingsordet för dem var lega.
Lagens ord var lega, inte arrende
Ordet arrende kom in i svenskan från medeltidslatinets arrendare. Svenska Akademiens ordbok, vars artikel om arrende trycktes 1901 och alltså skrevs innan lagen kom, daterar inlånet till ”kort före 1620-talet” och knyter det till att kronan då började upplåta gods och tullinkomster på arrende. Samma artikel noterar en detalj som säger mer om ordets ställning än någon definition gör: arrende ”har icke vunnit insteg i 1734 års lag”, men finns med i registret till lagbokens första tryckta upplaga, med hänvisning till avrad och lega.
Den uppgiften går att kontrollera. Vi räknade orden i Wikisources transkription av 1734 års jordabalk den 10 augusti 2026, alla 18 kapitel. Ordet arrende förekommer noll gånger i hela balken. Ordet landbo förekommer 19 gånger. Det kapitel som reglerar saken heter XVI kap. och bär rubriken ”Om städsel, lego, och fardag”. Nästa kapitel heter ”Om afrad och afradsdag å landet, och hushyra i staden”.
Landbon, städjan och avraden
Den vanliga upplåtelsen i den gamla lagen var landbokontraktet. Jordägaren lät en landbo bruka ett hemman, och landbon betalade i två led: en städja, ett engångsbelopp för hela legotiden, och en avrad, en årlig avgift. Kapitlets första paragraf är kort och tydlig: ”NU wil jordägare sitt hemman till landbo uplåta; förene sig tå om städian, antingen på längre eller kortare tid.”
Vid sidan av det fanns hallnebruk, där brukaren i stället lämnade en andel av skörden, oftast hälften. Den formen reglerades aldrig, varken i 1734 års lag eller senare, enligt Nordisk familjeboks artikel om legoavtal från 1912. Samma artikel beskriver arrendet som ”ett nytt slags jordlega” som uppstod när jordägaren inte legde ut en underlydande gård utan själva huvudgården. Kronan började, adeln följde efter. I det förhållandet fanns inget personligt beroende och inga dagsverken till huvudgården, bara ett årligt och vanligen kontant arrendebelopp.
Hur mycket 1734 års lag hade att säga om just den formen framgår av att hela regleringen ryms i en mening, sist i XVI kap. 6 §: ”Leger man ut, eller til lego tager, gods och gårdar med wilkor; rätte sig å båda sidor efter thet, som aftalt är.” Rätta er efter avtalet, alltså. Mer stod det inte.
Torplega betydde att avgiften betalades i dagsverken
Torplega är den av de gamla termerna som är svårast att slå upp och lättast att belägga. Den saknas helt i Svenska Akademiens ordbok, som har både jordlega och landbolega men inget uppslagsord torplega (kontrollerat den 10 augusti 2026, sökningen ger noll svar och föreslår i stället tomtlega). Men den står svart på vitt i lagstiftningsmaterialet från 1907.
Lagutskottets utlåtande nr 25 vid 1907 års riksdag talar om ”de arrendeaftal, enligt hvilka det åligger arrendatorn att för fastigheten utgöra dagsverken till jordägaren (torplegan)”. Torplega var alltså inte en särskild sorts mark, utan en särskild sorts betalning: torparen betalade sitt arrende i arbete.
Varför det var praktiskt förklaras i Kungl. Maj:ts proposition nr 9 till 1907 års riksdag, given på Stockholms slott den 31 december 1906: ”Torplegan, som är mycket vanlig i vårt land, afser väsentligen att förskaffa nödig arbetshjälp under tider, då sådd, slåtter, bärgning och andra af väderleksförhållanden beroende arbeten skola företagas.” Just den kopplingen till väder gjorde konstruktionen svår att lagreglera, eftersom jordägaren behövde folk precis när skörden var mogen, inte enligt ett schema satt i förväg.
Propositionen drog ändå en gräns som säger något om vad reformen ville. För att arrende och anställning inte skulle flyta ihop förbjöds villkor om dagsverken utöver det fastställda antalet, och villkor om obestämt antal så kallade överdagsverken, allt ”för undvikande af att torplega och vanligt arbetsaftal förblandas”. Antalet arbetsdagar skulle vara bestämt i avtalet, och jordägaren skulle i förväg tala om vilka dagar de skulle tas ut.
Fyra upplåtelseformer blev ett rättsinstitut
Vad 1907 års lag faktiskt gjorde beskrivs kort och exakt av hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm i Svensk Juristtidning 1970: ”Tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag innebar att upplåtelseformerna arrende, landbolega, torplega och temporär jordavsöndring sammanslogs till ett rättsinstitut, arrende.”
Två saker i den meningen brukar tappas bort. Den ena är att arrende var en av de fyra formerna som slogs ihop, inte ett nytt namn på något gammalt. Den andra är den fjärde formen, temporär jordavsöndring, som sällan nämns. Den går att spåra i propositionens införandelag, vars 3 § upphäver ”hvad lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående afsöndring af jord till besittning på viss tid eller lifstid”. Samma paragraf upphäver 16 kap. och delar av 17 kap. jordabalken, och dessutom Kungl. brevet den 17 oktober 1781 angående torpares fardag.
Ordet jordlega hör inte hemma i den uppräkningen, även om det ofta hamnar där. Jordlega var det överordnade begreppet för att upplåta jord över huvud taget, alltså det som arrendet var en art av. Ordet försvann inte heller 1907. Svenska Akademiens ordbok daterar jordalega till 1530 och jordlega till 1812, och registrerar sammansättningen jordlegolag så sent som 1926.
Landbolega är den svagast belagda av termerna i själva reformmaterialet. Ordet förekommer noll gånger i proposition 1907:9 och noll gånger i lagutskottets utlåtande (räknat den 10 augusti 2026). Ordboken har det, men bara med ett enda belägg, från 1908, och där betyder det avgiften landbon betalade, inte upplåtelsen. Bäärnhielm använder det tvärtom om upplåtelsen. Båda har rätt på sitt sätt, för lega har alltid burit båda betydelserna: både att lega ut något och det man får betalt.
Gränsen mot hyra flyttades från geografi till ändamål
Den viktigaste förändringen 1907 syns inte i ordvalet utan i gränsdragningen, och den formulerades av Högsta domstolens ledamöter i yttrandet över 2 kap. 1 § i förslaget:
”De i 1734 års lags jordabalk förekommande bestämmelserna angående lega af jord hänföra sig allenast till jord på landet, medan, å andra sidan, hvad där stadgas angående hushyra är afsedt att gälla allenast hus och gård i stad. Mot denna från äldre tider härstammande uppfattning af skillnaden mellan jordlega och hyra bryter förslaget; i detta har nämligen till grund för skillnaden mellan nämnda båda slag af nyttjanderätt till fastighet i stället lagts de olika ändamål, som med den upplåtna nyttjanderätten afses.”
Före 1907 avgjordes alltså skillnaden mellan jordlega och hyra av var marken låg. Landet gav lega, staden gav hyra. Efter 1907 avgörs den av vad upplåtelsen ska användas till. Det är den principen som lever kvar i dagens fyra arrendeformer, där jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende definieras av sitt ändamål och lägenhetsarrende är det som blir kvar när inget av de tre passar. Vi har skrivit mer om de två sistnämnda i genomgången av anläggningsarrende och lägenhetsarrende, och om samtliga fyra i vår guide för markägare som vill arrendera ut mark.
Skiftet var ändå inte fullständigt. Kapitlet fick rubriken ”Om arrende”, men dess allra första paragraf definierade avtalet med det gamla ordet: ”Aftal, hvarigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.”
Från 1907 till dagens jordabalk
Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, i författningssamlingen betecknad 1907:36 s. 1, hade arrendet i 2 kap., hyran i 3 kap. och tomträtten i 4 kap. Redan i propositionen aviserades att den inte skulle räcka för hela landet: ”I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne erfordras en särskild lagstiftning.” Den kom 1909 och blev vår första sociala arrendelag. Enligt Bäärnhielm dröjde en riksomfattande social arrendelagstiftning till 1927.
Punkt sattes 1970. Genom lagen om införande av nya jordabalken upphävdes i samma 2 § både jordabalken i 1734 års lag och lagen 1907:36 s. 1 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt 1 § trädde den nya balken i kraft den 1 januari 1972. Arrendet ligger sedan dess i 8 kap. om arrende i allmänhet, 9 kap. om jordbruksarrende, 10 kap. om bostadsarrende och 11 kap. om anläggningsarrende.
Helt släppte 1907 års lag ändå aldrig taget. Införandelagen pekar än i dag tillbaka på den för avtal som slöts före 1972, bland annat i 40, 41, 44 och 45 §§, där bestämmelser i 2 kap. i 1907 års lag avgör vilka regler i nya balken som ska tillämpas på ett gammalt arrendeavtal.
Den som i dag sätter sin namnteckning på ett arrendekontrakt använder alltså ett ord som lånades in på Gustav II Adolfs tid, om en avtalstyp som fick sitt första egna kapitel 1907 och sin nuvarande plats i lagboken 1972. Ordet lega finns kvar i språket, men mest som det man betalar. Vad som numera måste stå i själva avtalet har vi samlat i genomgången av hur du skriver ett arrendeavtal.
Vanliga frågor
Vad betyder ordet arrende?
Arrende betyder att jord upplåts till nyttjande mot vederlag, enligt 8 kap. 1 § jordabalken. Ordet är inlånat från medeltidslatinets arrendare och kom enligt Svenska Akademiens ordbok in i svenskan kort före 1620-talet, i samband med att kronan började upplåta gods och tullinkomster på arrende.
Vad hette arrende före 1907?
Det fanns inget enda namn, eftersom det inte fanns något enda rättsinstitut. Det svenska samlingsordet för att upplåta jord var lega, och jordlega användes som överbegrepp. Vid sidan av arrende fanns landbolega, torplega och temporär jordavsöndring som skilda upplåtelseformer. De fyra slogs samman till ett institut, arrende, genom 1907 års nyttjanderättslag.
Vad var skillnaden mellan landbo och torpare i lagens mening?
Landbon brukade ett helt hemman och betalade en städja vid tillträdet plus en årlig avrad. Torplegan innebar i stället att arrendatorn betalade i dagsverken åt jordägaren, vilket är just den definition som lagutskottet använde 1907. Ingen av termerna finns kvar i jordabalken i dag.
Kan man fortfarande betala arrende med arbete?
Frågan avgörs inte av lagens gamla ord utan av dagens regler om arrendeavgift och avtalsvillkor i 8 och 9 kap. jordabalken. Kontrollera vad som gäller för det avtal du planerar innan du avtalar om annat vederlag än pengar.
Senast faktagranskad: 10 augusti 2026