Ordet jaktarrende står i tusentals svenska avtal, men det finns inte i lagen. Sveriges Domstolar uttrycker det utan omskrivningar: ”Jaktarrende är en felaktig benämning för upplåtelser av jakträtt enligt jaktlagen. Dessa upplåtelser är inte arrende.” Det är ingen språklig petitess. Klassificeringen avgör om avtalet måste vara skriftligt, om jägaren kan sitta kvar mot markägarens vilja, vilken instans som prövar en tvist och vad som händer med jakten den dag fastigheten byter ägare.
Gränsen dras vid besittningen, inte vid avtalstiden
Arrende definieras i 8 kap. 1 § jordabalken som upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag, i fyra former: jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende och lägenhetsarrende. Det bärande ordet är jord. Sveriges Domstolar listar förutsättningarna för att en upplåtelse alls ska räknas som arrende, och den avgörande är svårast att uppfylla: arrendatorn ska ha egen besittning till arrendestället, alltså i princip samma rådighet över marken som jordägaren hade innan avtalet skrevs.
Den som köper jakten får aldrig det. Markägaren fortsätter att bruka, avverka, plantera och vistas på marken. Därför lägger 7 kap. 3 § jordabalken jakten i ett eget fack: en upplåten rätt att jaga på fastigheten är nyttjanderätt ”även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten”. Naturvårdsverket sammanfattar konsekvensen i vägledningen Upplåtelse av nyttjanderätt till jakt från maj 2023: ”Upplåtelse av rätt att jaga är en partiell nyttjanderätt vilket innebär att fastighetsägaren förfogar över marken men inte över jakten.”
Jaktlagen bygger på samma uppdelning. 15 § jaktlagen hänvisar en jakträtt som upplåtits mot ersättning till 7 kap. jordabalken plus lagens egen 16 §, och lägger till en mening som är lätt att förbise: ”För upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser.” Bakas jakten in i ett jordbruksarrende, eller får jägaren dessutom besittning till ett markområde eller en byggnad, är det arrendereglerna i 8 till 11 kap. jordabalken som styr. Fristående jakträtt hamnar utanför dem.
Var den gränsen exakt går är inte knivskarpt, och det ska ingen påstå heller. I propositionen Jaktens villkor (prop. 1999/2000:73) konstaterar regeringen att upplåtelsetiden spelar in på ett sätt som sällan diskuteras vid köksbordet: ”Förfoganderätten över markägarens jaktområde måste överlämnas till nyttjanderättshavaren under en inte alltför kort tid för att en verklig nyttjanderättsupplåtelse skall anses föreligga.” Någon nedre tidsgräns anger lagen inte. En enstaka betald jaktdag är därmed sannolikt varken arrende eller nyttjanderätt, utan bara en tjänst.
Muntligt gäller, och det är just därför skriftligt behövs
Formkraven skiljer sig skarpt mellan de två instituten. Enligt 8 kap. 3 § jordabalken ska avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende upprättas skriftligen, samtliga villkor ska framgå av handlingen, och ett tillägg som inte skrivs ner är utan verkan. För lägenhetsarrende är skriftlighet utgångspunkten, men parterna får komma överens om något annat. För en jakträttsupplåtelse finns inget formkrav över huvud taget. Naturvårdsverket konstaterar rakt ut att ”muntlig upplåtelse är giltig”.
Den friheten kostar först vid ägarbyte. 7 kap. 13 § jordabalken ger upplåtelser som ”avser arrende eller hyra” ett automatiskt skydd mot en ny fastighetsägare, förutsatt att avtalet är skriftligt och att tillträde skett före överlåtelsen. Jakträttsupplåtelsen är varken arrende eller hyra och omfattas inte av regeln. Kvar står tre vägar: säljaren gör förbehåll om upplåtelsen i överlåtelsehandlingen enligt 7 kap. 11 §, rättigheten är inskriven, eller köparen kände till eller borde ha känt till den enligt 7 kap. 14 §. Klickar ingen av dem står jaktlaget utan mark. Svenska Jägareförbundets standardavtal har därför en egen punkt om inskrivning, med skyldighet för jakträttshavaren att låta döda inskrivningen när avtalet upphört.
Maxtiden hämtas också ur 7 kap. Enligt 7 kap. 5 § binder ett nyttjanderättsavtal i högst 50 år, och i högst 25 år inom detaljplan. Samma paragraf sätter 25 år för jordbruksarrende och fem år för en ren avverkningsrätt. Tre upplåtelser på samma skogsfastighet kan alltså ha tre helt olika tidshorisonter. Vad de är värda per hektar är en annan fråga, och den räknar vi på i kalkylatorn för skogsarrende och jaktarrende.
Sexmånadersfristen är det enda tvingande skyddet som återstår
Här ligger den regel som oftast kostar pengar. 16 § jaktlagen säger att ett avtal på viss tid som är minst ett år alltid måste sägas upp för att upphöra vid avtalstidens utgång, och att uppsägningen ska ske senast sex månader före utgången om inte längre tid avtalats. Sker det inte anses avtalet ”förlängt på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år”. För avtal på obestämd tid gäller sex månader till närmaste månadsskifte. Uppsägningen ska ske på det sätt som anges i 8 kap. 8 § jordabalken, alltså skriftligt och med delgivning. Att avtala bort detta går inte: 15 § jaktlagen slår fast att förbehåll som strider mot 16 § är utan verkan.
Räkna på ett vanligt fall. Jaktår löper enligt 2 § jaktförordningen från den 1 juli till den 30 juni. En markägare som den 1 juli 2026 upplåter jakten på fem jaktår har avtalstid till den 30 juni 2031 och måste ha delgett en uppsägning senast den 30 december 2030. Missas det datumet med en dag förlängs avtalet med hela upplåtelsetiden, alltså fem nya år, till den 30 juni 2036. Ett treårsavtal förlängs på samma sätt med tre år. Femårstaket i paragrafen är alltså inget normalfall utan ett tak, och det biter först vid upplåtelsetider över fem år.
Motsatsvis: ett avtal på bestämd tid under ett år faller utanför 16 § helt och behöver inte sägas upp. Just den uppdelningen syns i Svenska Jägareförbundets standardavtal från 2013, som erbjuder tre alternativ under rubriken uppsägning, ett för avtal på ett år eller längre, ett för tillsvidareavtal och ett för avtal kortare än ett år som upphör utan uppsägning. Mallen är branschorganisationens eget material och inte en myndighetskälla eller en rättskälla, men uppdelningen speglar lagtexten korrekt.
Därför nämns arrendenämnden ändå i gamla jaktavtal
Att så många tror att jaktarrende är arrende har en historisk förklaring. När jaktlagen trädde i kraft den 1 januari 1988 gav den jakträttshavaren en rätt till förlängning av avtalet, och det var arrendenämnden som prövade den. Den ordningen avskaffades genom lag 2000:593. Propositionen är rak: ”De föreslagna ändringarna i jaktlagen innebär bl.a. att besittningsskyddet vid vissa jakträttsupplåtelser försvinner.” I stället kom uppsägningsplikten i 16 §.
Övergångsbestämmelserna till lag 2000:593, som återges i riksdagens version av jaktlagen, förklarar varför gamla avtal fortfarande kan leva ett eget liv: lagen trädde i kraft den 1 januari 2001, äldre bestämmelser tillämpas på upplåtelser som skett före ikraftträdandet, men ”om avtalet förlängs efter ikraftträdandet tillämpas dock därefter de nya bestämmelserna”. Sveriges Domstolar preciserar fönstret: nämnden kan bara ta upp en jakträttstvist om upplåtelsen skett mellan den 1 januari 1988 och den 31 december 2000 och det är första gången avtalet ska förlängas efter den 1 januari 2001. Domstolarna tillägger att det numera är mycket ovanligt.
För allt annat gäller att arrendenämnden ”i princip inte” är behörig. Regeringen valde i stället allmän domstol enligt fastighetsforum i 10 kap. 10 § rättegångsbalken, alltså tingsrätten i den ort där fastigheten ligger. Det är en annan ordning än den vi beskriver för de riktiga arrendeformerna i genomgången av hur en tvist hos arrendenämnden går till. Värt att notera är att nämnden inte prövar tvister om lägenhetsarrende heller, utan bara kan medla och vara skiljenämnd, så även ett jaktavtal som faktiskt hade klassats som arrende skulle sakna den prövningen.
Klausulerna som gör skillnad i praktiken
Eftersom lagen ger så lite tvingande innehåll är det avtalet som bär hela relationen. Fyra punkter är värda extra omsorg:
- Jakten i ett jordbruksarrende. Enligt 10 § tredje stycket jaktlagen har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken vid jordbruksarrende, om inte annat har avtalats. En markägare som vill behålla eller upplåta jakten separat måste alltså skriva bort den i arrendeavtalet. Glöms det bort följer jakten med åkern.
- Överlåtelse och andrahandsupplåtelse. 14 § jaktlagen förbjuder jakträttshavaren att överlåta eller upplåta jakträtten vidare utan fastighetsägarens samtycke, och samma krav gäller vid övergång genom bodelning, arv, testamente eller bolagsskifte. Enligt paragrafens ordalydelse träffar förbudet bara jakträtt som upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende, en avgränsning som Naturvårdsverket lyfter fram i samma vägledning, så jakten i ett jordbruksarrende ligger utanför samtyckeskravet.
- Viltvårdsansvaret. Enligt 4 § jaktlagen svarar markägaren och jakträttshavaren tillsammans för att viltet får skydd och stöd och att jakten anpassas efter tillgången på vilt. Ansvaret försvinner inte genom en upplåtelse, det delas.
- Momsen. Upplåtelse av arrenden är undantagen från moms enligt 10 kap. 35 § mervärdesskattelagen, men 36 § gör ett uttryckligt hål i undantaget för rätt till jakt, fiske och bete samt för jordbruksarrende. Om avgiften i det enskilda fallet ska momsbeläggas beror på upplåtarens egen momsstatus, men transaktionen är inte undantagen i sig, och både Naturvårdsverkets vägledning och Jägareförbundets mall utgår från att moms tillkommer på avgiften.
En sak som lagen inte reglerar alls är vad som händer med jägarens investeringar. Jakttorn, viltåkrar och åtelplatser byggs på någon annans mark, och avtalet är det enda som säger vem som äger dem och vad som gäller när upplåtelsen upphör. Jägareförbundets mall låter jakttornet tillhöra jakträttshavaren och kräver att det förs bort inom en månad efter avtalets slut, men det är ett avtalsvillkor i en branschmall, inte en regel som gäller automatiskt.
Slutsatsen för både markägare och jaktlag är därför odramatisk men konkret: skriv ner allt, sätt kalenderpåminnelse sex månader före avtalstidens slut, och gör den skriftliga uppsägningen i god tid. Den som vill ha hjälp med strukturen kan börja i vår genomgång av vad ett arrendeavtal bör innehålla och sedan bygga vidare i avtalsgeneratorn, men jaktavtalet behöver egna klausuler om viltarter, jaktområde och jaktår som arrendemallarna inte täcker.
Samtliga lagrum i texten kontrollerades den 30 juli 2026 mot lagar.se och riksdagen.se, och uppgifterna om arrendenämndens behörighet mot domstol.se samma dag.