Foto: Zoe Richardson via Unsplash.
I Malmö har Miljöpartiet väckt förslag om längre arrenden till ekologiska odlare för att stärka den lokala livsmedelsberedskapen. I en debattartikel i Sydsvenskan den 20 juli 2026 föreslår kommunalrådet för stadsbyggnad Stefana Hoti (MP) och tekniska nämndens vice ordförande Isabel Enström (MP) (Sydsvenskan, 20 juli 2026) att kommunen ska erbjuda längre arrenden till ekologiska odlare, teckna beredskapsavtal med lokala lantbrukare och skydda återstående jordbruksmark genom att i första hand bygga på redan exploaterad mark. Enligt debattörerna har den planerade exploateringen av jordbruksmark redan minskat med 10 procent under mandatperioden, med ett mål om ytterligare 10 procents minskning.
Förslaget är ett politiskt utspel inför höstens kommunval, inte en beslutad reform. Men det sätter fingret på en fråga som gäller alla som arrenderar jordbruksmark i Sverige: hur avtalets längd påverkar arrendatorns vilja och förmåga att investera i marken.
Vad jordabalken säger om arrendetiden
Jordbruksarrende regleras i 9 kap. jordabalken (SFS 1970:994). Enligt 9 kap. 2 § ska ett avtal om jordbruksarrende alltid träffas för viss tid. Har parterna inte kommit överens om någon bestämd tid gäller avtalet i fem år. Omfattar arrendet dessutom bostad för arrendatorn ska arrendetiden vara minst fem år, om inte arrendenämnden har godkänt en kortare tid.
Lagen sätter alltså en lägstanivå, men lämnar den faktiska längden på arrendet till parterna att förhandla om utöver den. Det är här förslaget om längre kommunala arrenden kommer in: en längre avtalad tid ger odlaren en tydligare planeringshorisont än lagens minimum.
Besittningsskydd finns, men med undantag
Arrendatorer har ett visst besittningsskydd. Enligt 9 kap. 8 § har arrendatorn rätt till förlängning av avtalet om jordägaren säger upp det. Rätten gäller dock inte fullt ut om jordägaren gör sannolikt att denne själv eller en familjemedlem ska bruka arrendestället, att marken behövs för en mer ändamålsenlig indelning i brukningsenheter, eller att den ska användas enligt en detaljplan, till exempel för bebyggelse.
Besittningsskyddet är alltså inget löfte om evig brukningsrätt. En odlare som planerar en investering med lång återbetalningstid, som ett växthus, dränering, fruktodling eller en omställning till certifierad ekologisk produktion, kan inte utan vidare räkna med att få bruka marken längre än vad som faktiskt är avtalat eller vad lagens undantag medger.
Varför avtalslängden är en investeringsfråga
Ekologisk odling kräver ofta en omställningsperiod på flera år innan marken kan certifieras och avkastningen stabiliseras. Investeringar i jordförbättring, bevattning eller permanenta odlingssystem betalar sig först efter flera säsonger, ibland efter många år. En arrendator som bara har det lagstadgade minimet på fem år, eller ett kortare avtal som förnyas löpande, har svårare att motivera den typen av investering än en som har ett avtal på tio eller tjugo år.
Det är den kopplingen som Miljöpartiets förslag i Malmö pekar på: längre arrenden ska enligt debattörerna göra det mer attraktivt att bruka mark ekologiskt och bidra till lokal livsmedelsberedskap. Om och hur ett sådant förslag omsätts i praktiken, till exempel i kommunens egna markupplåtelser, återstår att se efter höstens val.
Vad det betyder för dig som förhandlar ett arrende
Både markägare och arrendatorer kan komma överens om längre avtalstid än lagens minimum, så länge upplåtaren har rätt att förfoga över marken under hela perioden. För en genomgång av hur ett arrendeavtal sätts upp i övrigt, inklusive prissättning, se Arrendera ut mark: Komplett guide för markägare och Så sätts arrendepriset per hektar.